Jag blir alltid lika lycklig när det snöar. Det ligger ett tunt, vitt täcke över hustaken och gatorna och de parkerade bilarna... De senaste åren har novembersnön försvunnit efter ett par dagar. Undrar hur det blir den här gången.
Det har sina sidor att bläddra igenom gamla papper. Igår hittade jag en låt till i kategorin "Gömda och glömda". Jag fastnade för den ("hur kunde jag ha glömt bort den här?") och nu lämnar den mig ingen ro. Den ljuder i mig vart jag går. Jag gillar den mycket, men den är tung som sten och svart, svart, svart - jag skrev den när jag hade läst en bok som heter Black and blue som handlar om kvinnomisshandel - och alltså inte en av mina muntraste låtar. Om jag kommer till Gunnar och säger att jag funderar på att ha med den så blir han väl galen. Det skulle dessutom innebära att vi behöver kalla in Mats igen. Och vi har ju redan gjort låturvalet, låt vara att boxen inte är igenspikad ännu. Jo, den skulle kunna bli väldigt snygg...men den är väldigt svart... OK, jag låter den vara ett par dagar och sen får jag se hur jag vill göra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar